Anna Lindgren

Världen är en bok, och de som inte reser läser bara en enda sida. Det är nog alltid så jag har resonerat. Kanske har jag fel, kanske har jag rätt. Oavsett hade jag alltid vetat att jag ville göra en resa. Att ha en ryggsäck på ryggen, svettas i värmen och strunta i vilken dag det är. Och plötsligt stod jag där på Gardemoen med min gröna ryggsäck på ryggen. Det var så otroligt mycket vi inte visste dagen vi satte oss på det halvfulla planet mot Bali. Jag beställde in champagne för att jag kunde. Jag minns inte om det var gott. Men vi var på väg, jag var så nöjd och förväntansfull. Efter månader i Norge och med alldeles för lite sömn i kroppen satt vi nu där, två svenska tjejer som skulle ge sig ut på resande fot i Asien som så många andra. Matilda. Hon var min resekompanjon. Det var hon och jag. Och jag tror ingen förstår hur mycket vi har skrattat tillsammans.  

Den där dagen, dagen vi anlände till Bali, kändes allt så främmande. Lukten, människorna, gatorna, trafiken och allt som våra ögon lyckades se. Det kändes ofattbart att vara framme. Ofattbart att vara i ett land så långt borta från den verklighet och vardag som vi vanligtvis var så vana vid. På ena sidan gatan satt en kvinna och sålde armband och en annan sålde majskolvar. Vi gick förbi och tackade vänligt nej när dom frågade om vi vill köpa. Allt var så annorlunda. Med trötta ögon lyckades vi somna den natten efter en lång flygresa och nya intryck. Eller nej, Matilda hade faktiskt svårt att sova. Men jag somnade direkt. Vi hade där, i just den stunden, ingen aning om att dom två kommande månaderna skulle bli två fantastiska månader som vi aldrig kommer att glömma. Den främmade lukten, människorna och gatorna blev något vi aldrig ville lämna.    

Bestiga en vulkan. Ta dykarcertifikat. Resa i ett flygplan som varit svartlistat. Bo på hotell efter hotell. Träffa nya människor. Bada i havet när solen går upp. Åka moped mitt i natten. Dansa i spöregn eller tills fötterna praktiskt taget går sönder. Prata om livet med alla taxichaufförer. Dela musik under resor. Lyssna på JOY av Ellie Goulding som blev resans låt. Skratta. Bli irriterade på varandra när man var hungrig och trött. Äta chips till lunch. Bada i saltvatten. Dansa på en helt tom club eller alldeles för full club. Vara turist. Lära sig surfa. Vara nära på att svimma x antal gånger på grund av värme och vätskebrist. Sprida ut sig i hela hotellrummet. Packa upp och packa ner. Vakna upp efter en kväll och inse att igår levde vi farligt. Njuta av en ordentlig dusch eller ha ett badrum utomhus som är gjort av bambu. Allt detta blev vår vardag under två månader. Och jag älskade varenda liten del av den vardagen.   

Det är viktigt i livet att ha tid att verkligen tänka för sig själv och under denna resa hann man tänka på det ena efter det andra. Jag minns en natt, natten när vi satt på den sista nattbussen. Jag fällde en tår för första gången på resan. Både av lycka och sorg. Jag tror det berodde på att vi befann oss mitt i livet, mitt i Asien och mitt under en resa som var så fantastisk. Jag viste att vi snart skulle lämna denna vardag och komma hem till den vardag vi annars var så vana vid. Det kändes jobbigt och jag minns det så väl. Den sjunde juni skrev jag de sista orden i dagboken som följt med under resan och det står så här: ”Just nu sitter jag och Matilda på vårt sista flygplan denna resa som tar oss mot Oslo. Jag lyssnar på listan som vi har spelat under resan varvat med film och dagboksskrivande. Just nu känns det helt förjävligt att komma hem. Jag vill inte. Jag vill resa för alltid. Det är mycket känslor nu och på ett sätt ska det såklart bli fint att komma hem. Men just nu sitter jag och funderar på om jag verkligen hör hemma i Sverige. Jag vill befinna mig på en vit strand med vågor, surfing och människor som man lär sig nya saker av.  Människor med annan kultur och annan livshistoria än vad man själv har. Det är svårt att sätta ord på dessa två månader. Men om jag säger såhär: jag har varit lycklig varje dag under denna resa.” 

Denna resa har inte bara skapat minnen. Den har skapat nya vänskapsrelationer. Nya sätt att se på saker och ting. Jag trodde att jag skulle får svar på vad jag ville bli efter denna resa. Och jag kan säga att det vet jag fortfarande inte idag. Men jag fick svar på andra saker. Framförallt att lycka är något man kan finna på ställen man aldrig trodde man kunde. Eller snarare att livet handlar om att vara lycklig över det man har. För det är få gånger jag varit omringad av så lyckliga människor som under denna resa. Människor som knappt hade råd med mat men som ändå kunde le ett bredare leende än vissa stenrika människor jag sett i mitt liv. Vi fick Asiensystrar och Asienbröder under resan som vi delar så många minnen med. Emma, Iris, Tove och Karin skrattade vi konstant med. Mathias, Gustav och Axel blev vi en familj med. Vi visade våra värsta och bästa sidor för varandra trots att vi inte känt varandra mer än några dagar och veckor.

Men på tal om minnen finns det en stund som är så stark i mitt minne. Vi hyrde cyklar en dag i Hoi An i Vietnam. Vi hade solat hela dagen på stranden och skulle cykla hem. Eftermiddagssolen fullkomligt strålade igenom de gröna träden, längst floden och fälten som vi cyklade bredvid.  Det var som om vi flög fram och kände oss som om vi var dom lyckligaste människorna i världen. Vi befann oss nästan i en scen tagen ur en vacker film. Musik spelades högt från en högtalare precis där vi cyklade. Något så enkelt var så vackert. Just att Matilda och jag kände på samma sätt när vi båda cyklade hem från stranden den dagen kändes så fint.

Jag vill känna den där känslan som är så främmande, de där nya lukterna och prata med människor som kan få dig att tänka på ett helt nytt sätt snart igen. Att resa innebär så mycket mer än att få se nya platser. Jag kände mig så levande. Att resa kan vara en av de mest givande formerna av själviakttagelse. Det ger lärdomar som man kan ha med sig hela livet och jag kommer alltid titta tillbaka på denna resa med ett leende och önska att jag kunde spola tillbaka tiden om och om igen. Tack Asien och tack Matilda för dessa två månader – två månader som gav mig så mycket skratt och lycka att jag nästan kände mig odödlig den där dagen i juni när vi nådde svensk mark igen.