Anna Lindgren

Detta är en fråga som jag också funderade på innan. Man lämnar oftast en trygg vardag och åker till något främmande. Jag vise inte om jag skulle klicka med någon eller hur det skulle vara, men en sak som man märke så fort man kom till Svenska skolan i London vara att alla kände samma sak och var i samma sits. Alla ville lära känna varandra. Det var inte svårt att få kontakt med andra elever.  Själva skolan i sig är som de flesta andra skolor, det finns grupperingar men det är också väldigt naturligt. Men jag skulle också säga att det är på ett annat sätt på Svenska skolan i London, alla pratar med alla och man är mer som en ”familj” för de flesta befinner sig som sagt i samma sits och det är mindre elever på skolan vilket gör att man får mer koll på alla. Man kunde absolut hänga med andra än bara sina vänner och det är väldigt kul att det blir så just för att skolan är mindre. Även om man har sina vänner man umgås med mycket så är det inte svårt att umgås med andra.

Som jag sa var jag också orolig, men detta löste sig snabbt när man kom fram och att finna nya vänner var inte svårt. Mina vänner som jag fick i London saknar jag varje dag, vi försöker hälsa på varandra så gott det går och på nyår ska vi alla åka tillbaka till London. Det kan nog vara svårt att förstå hur nära man blir varandra efter bara tio månader, men jag har insett att tio månader gjorde att jag fick vänner för livet. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som när det var dags att lämna London, framförallt grät jag för jag viste att min vardag aldrig skulle spenderas på samma sätt med dessa vänner i London. Så vänner för livet, det är något man får.